Jaha, så har vi då kommit fram till sista delen....Sorgligt men sant.  I morgon packar vi och åker hem till Vannsätter igen.

Därför blev det fjällklättring idag igen, sista dan måste man ju maxa  :o) Den här  miljön är så storslagen och magnifik, så att man blir helt överväldigad. Solen sken och det var så tyst på fjället så att det kändes som tiden stod helt stilla. Hur ofta händer det? Att man är helt i fas? Alldeles för sällan för mig i alla fall....

Det var tuffare för Maja att hänga med idag p.g.a värmen. Men som tur är, har vi ju med oss Mega-vattenfinnaren, som hittar svalka i vilken vegetation som helst. Bra, tyckte Maja!

Jag måste nämna några ord om Mega. Hon är så annorlunda den hunden. Går som tåget i terrängen, full fart hela tiden och tar aldrig slut. Jag har inte upplevt nåt liknande, det är verkligen M Y C K E T. Men kopplar jag upp henne, så är hon så otroligt följsam, så jag skulle kunna gå med en sytråd. Minsta lilla kopplet sträcks stannar hon direkt och tittar på mig. Väldigt lyhörd och signalkänslig. Lite av en utmaning att styra hennes mångsidighet faktiskt. Men hon är jättegullig och titta bara vad hon njuter av fjällen!

Jag hade ett snack idag med alla hundarna, om hur nära (läs långt ifrån) dom skulle sitta min matsäck. Vilket gjorde Alva tydligt förnärmad.....*L*

Majsan då? Undrar ni väl alla förstås.....Jodå, det var lite bärplockning idag med :o)

Det har varit fantastiska dagar här i Vemdalen och jag  börjar redan planera nästa resa. Om Gud vill och byxorna håller, skulle en tripp i slutet av september kanske vara möjlig. Annars får det bli nästa år igen...den som lever får se *L*