Det är naturligt att jag blir väldigt engagerad och berörd av de hundar och människor jag möter i mitt arbete med problembeteenden. Det är hundägare som har ett stort behov av hjälp, och hundar som varit missförstådda under längre tid. Just nu klappar mitt extra lite extra för fröken D. (som vi kan kalla henne) som är ett riktigt hunderverk. För just precis en vecka sedan ringde hennes matte till mig och bad om hjälp. Det var akut eftersom hon fått uppsöka sjukhuset efter att ha blivit biten (igen) av nyss nämnda D. När jag gjorde den första analysen på telefon, så kände jag mig inte så hoppfull (vilket är ovanligt) Men när matte sakligt redogjorde för deras problem och hundens beteende, kändes det som ett 50-50 läge. Det vill säga 50% chans till rehabilitering och 50% risk för avlivning. Jag gjorde det första hembesöket 3 dagar senare och upptäckte till min glädje att hon hade goda förutsättningar att förändra sitt beteende. Det var en klok tik som tillsammans med matte hamnat på villovägar. Idag var jag där för tredje gången och fick kvitto på att matte verkligen tagit till sig allt jag sagt och jobbat efter det. Vilken skillnad! På både hund och människa. Vi kunde redan idag jobba med hundmöten. Alva och Elsa var statister. Rörd till tårar, av att se hur D. sorterar i intryck och handlingar , och hennes stolta matte. 

Ödmjuk att få vara delaktig.

Sån här kontakt har hon med sin matte nu!