Jag gick runt berget ikväll i solen med hundarna och funderade på det här med värdegrunder. Det sätt vi väljer att värdera oss själva och de runt omkring oss på. Det är väldigt intressant och lärorikt. Jag vet att jag själv präglas mycket utifrån vad jag GÖR, mer än vem jag ÄR. Det handlar om arv och miljö. När jag helt plötsligt inte GÖR så mycket bra saker längre, vem ÄR jag då? Det blir jobbigt då, när prestationen ska styra personen. Som tur är, förser Gud oss med goda vänner då, för att skapa balans. Jag fick nämligen ett vykort före påsk, där det stod: "Ha en riktigt härlig påsk. Det finns alltid plats på Moränvägen om det blir ensamt....." Den vännen talar om för mig att jag alltid duger och att hon finns för mig, oavsett vad. Det är generöst och omtänksamt. Nyttigt för mig som tror att jag måste klara allting själv, jämt. Ensam är verkligen inte alltid stark!

Här kommer en beskrivning av hundarna:

Alva - alltid bedömd utifrån vem hon är. (Helgonförklarad , som ett ex. väljer att beskriva henne *L*) Är man fantastisk, blir förstås det man gör också fantastiskt. Vilket gjort henne odrägligt bortskämd nu när hon är 9 år.

Sprattlan -  bedömd utifrån vad hon har gjort (främst mot andra hundar) , obra saker. Men blir hon sedd utifrån det bra hon är, gör hon också fler bra saker.

Mega - en av de få av oss, som både är och gör bra saker :o)

Elsa - är mera än hon gör.

Maja - inga kommentarer p.g.a att Joel kan läsa det här. Men ni som känner henne kan säkert dra era egna slutsatser................hrm hrm