Empati är ett centralt ord att reflektera över i dessa dagar. Mest förstås med tanke på det som händer mormor nu. Jag tänker på alla dessa Om-ord, som är så viktiga och svåra: Omtanke, omsorg, omvårdnad ..... och det eget konstruerade adjektivet, ombryende. Så viktiga egenskaper hos de människor vi lever med och är beroende av på olika sätt, i olika skeenden i livet. Jag har ju jobbat med hundarna i olika verksamheter där vissa personer i sitt yrke, visar fantastiska förmågor med just ovan nämnda egenskaper. Nu när mormor är behov av all hjälp, finns det sådana människor också runt henne; sjukhuspersonal och familjen förstås (mamma i första hand). Starka kloka lilla mormor, som inte längre förmår föra sin egen talan, får lita till att mamma kan och gör det istället. Vilket hon naturligtvis gör. Jag tänker på arv och miljö; Vi har alla upplevt att både mormor och morfar alltid  tänkte på oss barn och barnbarn (och senare barnbarnsbarn...), vårt väl och ve var alltid prioriterat. Min mamma och Tommy har gjort det med mig och mina barn ... och jag gör det för mina barn ... och dom, nu när dom är större, också för mig. Idag har Joel burit in 2 pallar pellets åt mig!! Utan tjat och gnat, på eget initiativ, bara för att han vet vad det betyder för mig. Det värmer hjärtat oerhört i allt det sorgliga. Och när sånt sker av egen vilja, så vet jag att mormor säkert känner sig trygg med att vi kommer att ta hand om henne ända till slutet. Inte på det sätt jag skulle önska, men på det sätt jobb och liv i övrigt ger utrymme för. (När jag var liten lovade jag både henne och morfar att ta hand om dom när det blev gamla...) Hon kan lita till att vi ska se till att hon får känna sig "ombrydd" och trygg ända till slutet här. Efter det vet jag att morfar, Karin och Ecke och hennes bröder kommer att möta och ta hand om henne.

Kontentan blir:

Bry er om varandra!

(Det är en investering i livet som alltid ger god avkastning)