Griffonens förunderliga värld......ger upphov till en del irritation men även många goda skratt.  Ett exempel från morgonrastningen:

Vi knallade iväg efter gatan och skulle gå rundan i skogen. Då hörde Maja en hund skälla bakom oss och drog igång på alla cylindrar (full ragg, stenhård kropp och fullt skall..) Det visades vara grannens lilla JR tik, Ida, som är bästa kompis med Maja. (Fast just då kände ingen av dom igen den andra....) Där stod dom alltså i varsin ända av gatan och gapade på varandra, lika barn/småhundar leka bäst - suck. Då sa jag till Maja: "Det är ju Ida!" Varpå hon vänder sig mot mig med ett förvånat uttryck "Nähä! Är det?" Sedan sticker hon i väg i full fart, jäääääätteglad, skuttar runt och hälsar på både Ida och hennes matte. Sedan kommer hon tillbaka till oss i raketfart, jätteglad att se oss igen också *L*  Labradorerna och jag fortsätter promenaden med henne i sällskap och jag kan inte låta bli att skratta åt henne. När vi kommit halvvägs, hör vi hundskall igen. Maja drar på sig poliskepsen och rusar iväg för att ta reda på vad som är på gång. Svaret är: Ida igen,,,,fast nu på baksidan av sitt hus. Samma scenario, fullt pådrag, dom ser knappt varandra över snökanterna, men skäller så mycket dom förmår. Hahaha...dumskallar tänker jag i mitt stilla sinne. Sedan säger jag de förlösande orden: "Det är ju IDA, igen!" Varpå Maja ålar iväg som en iller, med jätteglad svans och full av lycka hälsar på alla en gång till. Ida blir lika glad hon, igen......*S*  Ja, man kan inte annat än skratta och stilla konstatera att storleken nog har betydelse i alla fall.......Den här gången på hjärnor ;o)

Inom parentes kan jag säga att labradorerna  präglas inte på ett negativt sätt av Majas "gapighet". Ofta blir jag irriterad och river i åt henne att hålla tyst, då kommer Mega och Alva till mig och söker bekräftelse...extraglada, eftersom jag är sur *L* Dom bryr sig inte alls om henne eller vad hon har på gång, utan vill bara vara med mig. Jag märkte det på Mega i morse. Bra! :o)