Idag har Frida och jag, på olika sätt,  lagt lite tid på det här med kontakt och att vara "lydig". Jag har aldrig fattat att det kan vara ett laddat begrepp; "att lyda" och att "vara lydig".  För mig är det ett kännetecken på tydlighet och trygghet. Hur som helst, jag har coachat en ganska stor (och stark..) hanhund, som behöver få ramarna till ett långt och lyckligt hundliv. Han är formbar och hans matte är duktig, så det kommer att går bra. Men det påminner mig om att jag är för gammal, för tjock .. (och idag för sjuk,)  för såna övningar. Jobbig insikt!! *L* Däremot imponeras jag av mina hundar, vilka oerhört kloka komplement dom är till mitt arbete med andra hundar: Maja avdramatiserar en spänd individ, genom att bjuda till barnslig lek... trots att han väger minst 30 kg mer! Vilken tillit till sina egna signaler. Mega och Alva balanserar med väldigt låg energi för att lugna de konflikter jag går in i ...  och faktiskt; lilla/unga Siri finner också sin roll i det hela. Det är så häftigt att få uppleva! Snacka om kollegor :o)

Frida har horsemanshipat Tubbe. Och vad ser mamman då? Jo, att hon har honom lös (!) ute på åkern!! Omöjligt i min värld, men han följer hennes signaler och vill vara med och leka. Han travar efter henne med spetsade öron och stannar och backar eller vänder när hon ber honom om det. Bara med hjälp av kroppsspråket. Vilken kontakt!

Slutsats: Att vara lydig ger förutsättningar för positiv stimulans och aktivering.