Jag har filosoferat lite kring rädslor och vad som händer när man övervinner dom nu på morgonen. Rädslor som både djur och människor har och som kan begränsa tillvaron. Eftersom hundars beteende är ett stort intresse så håller jag mig till det och egna exempel i ämnet. Rädslorna kan handla om sociala reservationer, miljö eller  ljud. Alva har alltid vara miljöstark men Mega är lite försiktigare. Trappan upp till höskullen brukar vara en sån där avgörande faktor. Dom är ofta öppna, krokiga och ibland rangliga. Josefssons höskulle löste Mega själv, i fjol när vi bodde där. Men då hade hon stått nedanför och gnällt  många (!) gånger när Alva och jag gick upp och packade höpåsar :o) I vårt stall nu, så är det en krånglig trappa och mörkt upp till höskullen, vilket gjort att Mega förut alltid stannat kvar nere .....*L* En dag bestämde jag mig för att hjälpa henne att lösa det, på enklaste sätt. Inte genom att locka och pocka för att få henne att klättra upp. För med en hund med så hög energinivå som hon har, bygger det bara en stress och spring i kroppen. Vilket gör huvudet ännu mera ofokuserat och ingen bra grund. Koppel kan många gånger (i rätt sammanhang) utgöra den sista lilla tryggheten som gör att hunden övervinner sin tveksamhet inför något läskigt. Det blir samma effekt som när en vän tar oss i handen och leder oss fram eller föbi något. Jag hade inget koppel med mig, utan ett grimskaft fick bli "livlina" upp till höskullen.  Jag hann knappt lägga det runt halsen på henne , innan hon var uppe i trappan *L* Efter det var det löst och hon är före både mig och Alva upp på höskullen när vi ska ta ner hö. Överlycklig är hon nu där uppe, man riktigt ser vad stolt hon är över sig själv och sitt mod. Hon rusar runt och hoppar i höet, precis som ett barn. I morse när jag mockade hörde jag hur hon var däruppe och galopperade runt på egen hand...hahahaha!

Jag själv har övervunnit, näe förresten inte övervunnit, men tydligen bearbetat en gammal rädsla. Det var så jag blev förvånad själv härom kvällen....

.... när två stycken såna här dök upp i stallet... och jag varken skrek eller sprang   ;o)