Jag tog bilen och åkte ut med hundarna på morgonrundan. Detta eftersom jag inte är pigg, men 3 av dom har ett stort behov av att röra på sig. Därför tänkte jag ge dom tillfälle att springa av sig i skogen, för att jag skulle få vila sedan. Jag åkte till en av "mina" vanliga skogar, där jag gått i alla år. Här är vi verkligen bortskämda med bra promenadvägar/stigar som är lämpliga för hundar. Men i morse hittade jag mitt ibland allt det välkända en "ny" väg och den måste jag ju förstås genast prova! För mig så är dessa gamla kogsvägar så spännande: Vart leder dom? Kommer jag att känna igen mig? Vem har gått på dom? Kommer jag att möta någon? Jag funderade då också kring vår syn på nya vägar. Både i skogen och i livet som helhet. Där förhåller vi människor oss lite olika. Vissa blir avvaktande, vill vara kvar i det trygga man känner till, inte gå för långt. Medan andra blir nyfikna, vill se vart det kan leda, och är redo för förändring även om den är oviss. Ibland vet vi ju inte hur långt eller hur länge vi måste gå, för att få veta/uppleva/se det vi förväntar oss. Eller hur? Ibland kan man gå väldigt långt bort.....och ändå känna sig hemma. Ibland är hemma....väldigt långt bort. Om man vänder, är det alltid lika lång väg tillbaka. Nytt behöver inte bli bortbytt. Men rätt går oftast lätt. Hänger ni med? *L*

Hur som helst var det en fantastiskt vacker väg även om vi fick vända. Men jag listade ut att den kommer fram ända uppe i Kyrkbyn. Ska ordna med bilen så att jag kan gå hela vid tillfälle. Hundarna var som vanligt glada att se något nytt och ett positivt sällskap att ha med :o)

Har du provat någon ny väg på sistone?