Driv eller tjurskallighet, ibland kan den gränsen vara hårfin *L* Men jag vill påstå att det oftast är positivt och att jag har det. Men även en annan här på Rådjursstigen: Majabraja! Idag lämnade vi drakungen hemma för att gå på en längre promenad i snövädret och jag hade tänkte mig över åkrarna och på andra sidan järnvägen. Så fick det bli, men ganska snart insåg jag att skoterspåren var ett minne blott ..... och jag sjönk ner lårdjupt. Men som den sanna optimist jag är,  fortsatte jag envist framåt och tänkte "Det blir bättre längre fram". I helsicke det blev! Jag sjönk så djupt att jag nästan fastnade, som tur var pratade jag med Karin L. i telefon så att dom visste var dom skulle leta mig :o) men då var det lika långt att vända tillbaka som att fortsätta. Så vi fortsatte, jag nästan med en hjärtinfarkt------och Majabraja kämpande i mina spår. Utan att gnälla eller be om hjälp hoppade hon från det ena fotspåret (läs hålet) till det andra, försvann ner i snön och kom upp igen, oförtrutet. Vilken rolig hund hon är!!!

Därför fick hon tapperhetsmedalj när vi kom hem